Hade ju bestämt mig för 10.000 steg om dagen nu under semestern, det fick jag till snabbare än vanligt i dag. Helt ofrivilligt.
Det började bra:
Här gick jag. Njöt av den fina omgivningen.
Tills jag kom till ängen.
Där låg det mitt på vägen EN HUGGORM!!
HUGGORM!!!
Det värsta Gud har skapat.
Jag som i vanliga fall har svårt för att springa fick verkligen fart på benen.
Jag sprang, sprang och sprang. Skrikandes. Grimaserandes. Med rysningar i hela kroppen.
Nu vet jag att om jag verkligen vill, i nödfall, KAN jag springa.
Bolt hade inte haft en chans. Inte på lång distans i alla fall. Och långt sprang jag.
Hela vägen till bilen, som jagad! Tittade bakåt och kutade ännu mer.
Människor jag mötte ville jag stoppa och säga åt dem att vända om när de fortfarande hade en chans.
Men de skulle nog tro att jag var galen. Jag skulle dessutom behöva stanna för att förklara och det hade jag varken mod eller tid till.
Jag hatar detta djur och fattar inte varför just jag (JAAAG!!!) ska behöva se dem.
Andra ormen i år.
Nu kan jag inte gå på gamla järnvägen i Småland längre och aldrig mer i Brunnsparken. Synd.
Har bett både Petter och pappa att åka dit med en spade och hugga huvudet av den. Men båda svarade att de faktiskt är fridlysta.
Det kunde jag inte bry mig mindre om!
Hoppas varenda orm på denna jord dör och det gärna i dag. Eller, de där i djungeln kan få vara kvar. Där är deras rätta element och jag lovar att där ska de få vara i fred om de bara lämnar mig utan dem här i mitt element.
Snälla, lämna mig i fred.
No comments:
Post a Comment