Crazy town

I vanliga fall känner jag mig oerhört trygg i Stockholm. Det är inte så stort och skrämmande som man kan tro.

Men under min promenad från kontoret och hem i går eftermiddag kände jag mig allt annat än trygg.

Jag går med glatt humör och lyssnar på Värvet med Thomas Öberg som gäst. Traskar på Skeppsbron när ett fyllo på cykel kommer i dundrande fart mot mig. Han släpper styret med ena handen och är såå lycklig på den här (förmodligen) stulna cykeln.

Tänker inte mer på det men när jag precis ska gå förbi ett av tullhusen vid kajen kommer han från baksidan av huset, runt knuten precis där jag är. Och han skriker ÖÖHHUUÄÄÄ!! VILKEEEN FIIIIN KLÄÄÄÄNNING DU HAAAAR!!!

Jag blir såklart rädd. Dels för att en man på cykel kommer runt knuten och halvt kör på mig men också för att han skriker.

Jag går vidare och är faktiskt lite skakad.

Går upp för Katarinavägen och där står en svart bil parkerad. En äldre bil och en man sitter och håller sig i ratten fast bilen står stilla. Jag höll på att sätta andan i halsgropen när jag såg hur mannen ser ut.

Han sitter och stirrar rätt ut i intet, håller sig i ratten och är målad i ansiktet.

Målad som en ledsen clown.

Han ser ut som att han snart kommer göra något dumt. Antingen mot sig själv eller mot någon annan.

Jag blir fullkomligt livrädd. Tittar bakåt för att försäkra mig om att den läskiga clownen inte kör efter mig.

När jag bara kommit hundra meter från honom ser jag ännu en märklig man. Han har fullt med sår i ansiktet och han pratar med fiskmåsarna. Han pratar med dem på ett sätt som gör att de (trots att han inte har brödsmulor i nävarna) kommer och sätter sig på hans armar, huvud och även bredvid honom.

En mås-whisperer, alltså.

En man som har kommit på hur man kan bli "kompis" med fiskmåsar.

Vad har hänt med den här staden?

Ett fyllo på cykel är inget ovanligt. Men att träffa en sådan, en ledsen clown och en måsman under samma promenad var bara för mycket.