November 30, 2010

Lill-Babs och jag

I förra veckan trodde jag att jag var allvarligt sjuk. Så allvarligt sjuk att jag ens inte vågade skriva om det på bloggen. Det skulle kanske ha varit mitt sista livstecken. Jag ville inte att ni skulle minnas mig på det viset. Nu är det bättre så nu kan jag skriva om det...

Det började i onsdags, när snön hade kommit som värst. Jag kunde inte gå. Jag hade så ont i mina vader. Det blev bara värre och värre för varje dag som gick.

Vaderna höll på att ta död på mig. Sprängande värk som jag aldrig haft tidigare.

I början av veckan trodde jag att jag hade fått en förkylning som satt sig i benen men när jag i fredags knappt kunde komma upp ur sängen insåg jag att det var allvarligt.

Jag var rädd att om jag pratade med en läkare skulle de kapa båda benen och jag som inte hunnit skriva mitt testamente! Men i fredags eftermiddag tog jag mod till mig och ringde läkaren.

Jag beskrev min värk och att jag knappt kunde komma upp ur sängen. Hon bad mig boka en tid hos vårdcentralen för hon misstänkte att jag hade fel på mitt blod, eller mineralbrist. Och det är allvarligt.

Tyvärr hade de ingen tid på vårdcentralen så läkaren skulle ringa tillbaka till mig efter helgen för att se hur jag hade det.

När hon ringde i måndags skrattade vi en bra stund.

Det visade sig, tack vare min kära syster.. att jag hade träningsvärk och tusen knutor längs med båda vaderna. Jag går alltid i klackar, men när snön kom bytte jag till mina mer bekväma platta skor. Mina ben klarar inte av det. Minsta ansträngning i platta skor gör att jag använder helt andra muskler än i vanliga fall. Därav träningsvärk utan träning.

Hela helgen har Emilia tagit hand om mig. Massage, värme och voltaren gjorde susen.

När jag berättade detta för läkaren när hon ringde upp höll hon på att skratta sönder sig.

Och jag med..

Men det är skönt att veta att jag inte är ensam. Tydligen hade hon pratat med Lill- Babs.. och hon hade exakt samma problem!

Lill-Babs och jag!

Läkaren tyckte att detta måste skrivas in i läkarböckerna, Lill-Babs syndromet.

Jag ska aldrig mer ha platta skor.

3 comments:

elin said...

rebecka, min älskade vän!
visste du att du kan köpa skittles på discshop.se ?!

puss!

ksverklighet said...

träningsvärk var det första jag tänkte på... =) tur att det inte var något dödligt!!!!
söta du =)

Josefine said...

Fy Fagerlöv vad du är rolig alltså! Själv har man high heels 2 ggr om året och har det problemet, fast bakvänt. :) KRAM!