Utvecklingssamtal

Ikväll ska jag förbereda mig både skriftligt och mentalt för UTVECKLINGSSAMTAL med chefen i morgon.

Jag vet inte om det är själva namnet UTVECKLINGSSAMTAL som gör mig mer nervös än själva mötet.

Rädslan för UTVECKLINGSSAMTAL har funnits sedan mellanstadiet när mamma och pappa skulle komma till skolan för att titta på min skrivstil. Jag har aldrig förstått mig på skrivstil. Hatade reglerna om att vissa bokstäver inte kunde bindas. Jag band ihop dem ändå. Bara för att jag kunde!

På högstadiet hade jag UTVECKLINGSSAMTAL med Kenneth. Jag gillade honom och han förstod sig på mig. UTVECKLINGSSAMTALEN med honom var bra. Han hade ett svärd på sitt kontor i biblioteket. Han visade mycket hellre det än betygen. Plus att på hans anslagstavla hängde det en lapp som jag tänker på dagligen när jag tittar på min röra:

De som har mycket på skrivbordet har mycket i huvudet. Stackars de med tomma skrivbord...

UTVECKLINGSSAMTALEN på gymnasiet var helt obefintliga. Då var jag 18. Mamma och pappa behövde inte komma. Behövde inte mamma och pappa komma, behöver väl inte jag det heller? Moget av mig. Min "klassmentor" som det så fint hette kom på min student fram till mig och presenterade sig. Vad han hette minns jag inte...

På Hyper hade vi inte UTVECKLINGSSAMTAL utan Process Follow-Ups. Samma sak, annat namn. Då gav vi varandra feedback jämt och ständigt. I början var det läskigt men nu kan jag till och med sakna dem. Det var ju så bra och utvecklande!

Maria! I morgon kör vi en Process Follow-Up!