För ett par veckor sedan sändes Fredrik Lindströms program om Blekinge och blekingskan.
Jag var riktigt besviken efteråt. Det kändes mest som han klankade ner på detta fina "bortglömda" landskap.
Som enligt honom kunde ha blivit något men inte blev.
Det som kändes ännu värre var att jag inte riktigt kände igen mig. Jag kände mig inte träffad. Det är inte så jag pratar, det är inte så min familj är eller pratar.
Jag fattade ingenting.
Så såg jag gårdagens avsnitt om smålandskan och polletten föll ner.
Jag är och pratar mer som en smålänning!
Vet inte om det beror på att mamma är smålänning, pappa är från Blekinge men nära den småländska gränsen eller om det helt enkelt berott på för mycket Astrid Lindgren under uppväxten.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
Jag känner precis som du! Jag använder många av de orden.
Jag bor numera i Norrland (kommer från Rby från början) och folk här tror att jag kommer just från Småland.
Men vad skönt att jag inte är ensam!
Precis som du tror ofta folk att jag är från Småland men det har jag trott bero på att få känner till Blekinge och hur dialekten där låter.
Men nu har jag tänkt om! Jag låter faktiskt inte som en bleking.
Post a Comment