Jag blir bara yngre och yngre

Ja, den senaste tiden har verkligen påvisat att så är fallet.

Vi kan börja med Anton Ewald.

Jag och Karro var och fikade med en kompis till henne på Espresso House, i rusningstid.

Plötsligt tystnar sorlet och allas blickar vänder sig mot dörren, där står dansmästaren Aton Ewald.

Han slår sig ned vid bordet bredvid oss och ser ensam ut.

Jag, den barmhärtige samariten ställer upp helt enkelt.

Går fram och säger att han är väldigt duktig. Att han hade det bästa dansnumret i mellohistorien, enligt mig och mina mellovänner. Att jag egentligen är för gammal för att gå fram till kändisar osv.

Mitt i detta samtal (pladder från min sida) ringer underbara Claudie. Jag frågar om han vill svara? Självklart!

Hej, det är Anton. Anton Ewald.



Så här sitter han då i min telefon med Claudie på andra sidan tråden.

Det är tur att jag skriver detta inlägg en vecka senare. Jag var lite fjortisgalen i ungefär ett dygn. Har lugnat ner mig nu.

Men min föryngring slutar inte.

I fredags kväll var Fredrik och jag ute med Andy och Susanna. Vi äter och dricker gott tills jag känner ett starkt behov av att gå till dj:n och önska låtar.

Hela fem rundor dit blir det.

Den sista slutar mer pinsam än de tidigare.

Jag önskar You got me going med The Kinks varpå dj:n svarar:

Den körde jag för två låtar sedan.

Ah. SKÄRP DIG REBECKA!

Och det fortsätter...

Idag hade jag skinnjacka på mig. I snöstorm.

Och jag lyssnade på Millencolin.

Vad händer härnäst?

Kommer jag damma av den gamla poliströjan?

Det här är ett rop på hjälp!