Tuffa tider

Starten på det här året har det inte varit roligt att vara jag.

Det skulle sitta fint med ett stort tack till de som funnits där i slutet av detta tal. Men jag kan inte hålla mig så det kommet redan nu: TACK!

Allra mest till mamma och Emilia som lyssnar. Annelie. Min kärlek Fredrik som stått ut med mig. För jag har inte varit rolig att leva med.

Det har varit tuffa månader men nu är jag på väg tillbaka.

Fram till påsk var det som värst och nu, några veckor senare står jag tillräckligt stadigt för att kunna dela med mig av en anekdot.

Påsksöndagen åker Emilia och jag i bilen från Småland till Ronneby. Vi pratar inte så mycket då det var det enda jag gjorde på vägen upp. Nu lyssnade vi på musik och plötsligt blir jag helt ställd.

Jag har en märklig känsla i kroppen. Bubblig samtidigt som jag är avslappnad. Det första som slog mig var:

Har jag druckit idag? Är jag full? Jag minns inte att jag druckit och i så fall är det riktigt illa för det är klockan 14.00 en söndag.

Nej, jag har inte druckit något.

Men vad är det då? Vad är det för känsla som jag inte känner igen? Vad är det som bubblar och gör att jag känner mig småfull?

Så kommer jag på det:

Jag är glad.

Just det, de var såhär det kändes!